Nargös (Naissaars) olycka, och dess lockelse, är läget. Ön ligger som en vågbrytare tvärs över Tallinnbuktens mynning, så varje makt som höll Tallinn ville också ha ön. Resultatet är nio seklers historia inpackad i nitton kvadratkilometer skog.
”Kvinnornas ö”
Det estniska namnet betyder ”kvinnornas ö”, och det kan vara det Terra Feminarum som krönikören Adam av Bremen nämner omkring 1075. En dansk seglingsbeskrivning från omkring 1250 nämner ett landmärke kallat Narigeth, och 1297 förbjöd den danske kungen Erik Menved att skogen på öns höjd fälldes, så att den skulle finnas kvar som sjömärke. För det medeltida Tallinn var ön stadsskog och hästbete.
Estlandssvenskarna
Öborna själva träder in i källorna 1469: svensktalande fiskare, säljägare och lotsar, en del av den estlandssvenska kulturen på Estlands öar. De kallade sitt hem Nargö. Från 1561 till 1710 tillhörde ön den svenska kronan; sedan övergick den, med resten av Estland, till den ryske tsaren. Byn Storbyn (Lõunaküla) förblev svensk i språk och sed, och på 1850-talet byggde öborna sig ett kapell som hörde till svenska S:t Mikaels församling i Tallinn.
Tidslinje
| Datum | Händelse |
|---|---|
| ca 1075 | Adam av Bremen nämner ett Terra Feminarum, möjligen Nargö |
| 1297 | Kung Erik Menved av Danmark förbjuder avverkning av öns skog |
| 1469 | Första uppgifterna om öns estlandssvenska invånare |
| 1705 | Sverige bygger en liten skans under stora nordiska kriget |
| 1720 | Ryssland bygger en skans med fem bastioner |
| 1788 | Första fyrarna på nord- och sydspetsen |
| 1854–1855 | Brittiska och franska flottor håller ön under Krimkriget |
| 1879 | Bernhard Schmidt, blivande uppfinnare av Schmidtteleskopet, föds på ön |
| 1913–1914 | Öborna flyttas ut; fästningsbatterier och järnväg byggs |
| dec 1917 – feb 1918 | Matroser utropar en ”sovjetrepublik” på ön |
| 1918–1919 | Tysk ockupation; krigsfångeläger |
| 1934–1938 | Nya Mariakyrkan byggs och invigs |
| 1940 | Sovjetisk ockupation; civila avlägsnas |
| 1943–1944 | De flesta öbor flyr till Sverige |
| 1944 – början av 1990-talet | Stängd sovjetisk militärö; sjöminbas |
| 1995 | Naissaar naturpark inrättas |
| 2006 | Första Nargenfestival |
| 2018 | Mariakyrkan återinvigs |
Skansar, flottor och en picknick
De första befästningarna var blygsamma. Sverige kastade upp en liten skans 1705, under stora nordiska kriget; de segrande ryssarna ersatte den 1720 med ett jordverk med fem bastioner för att skydda inloppen till Tallinn och Sankt Petersburg. I juni 1808 utkämpade en rysk kutter en strid med en brittisk fregatt utanför öns nordspets. Under Krimkriget flyttade de brittiska och franska flottorna helt enkelt in under seglationssäsongerna 1854 och 1855 och använde Nargö som bas för blockaden av Tallinn; deras döda vilar på två små begravningsplatser på ön.
I slutet av 1800-talet hade ön ett mildare rykte. Åren 1897–1898 mättes nitton tomter ut och ståtliga sommarvillor restes, med egen brygga norr om dagens hamn.
Peter den stores sjöfästning
Den idyllen tog slut 1913. Efter nederlaget mot Japan gick Ryssland in för att stänga Finska viken med en linje av tunga kanoner mellan Tallinn och den finska kusten — Peter den stores sjöfästning. Nargö var en huvudposition. De civila skickades bort med ersättning för sina hem, sitt fiske och sin säljakt; hamnar grävdes ut, en smalspårig järnväg på ett fyrtiotal kilometer lades, och en rad betongbatterier växte upp i skogen.
Matrosernas republik
Den märkligaste episoden följde på de ryska revolutionerna. I december 1917 förklarade de åttio eller nittio matroserna i öns garnison, män från slagskeppet Petropavlovsk, Nargö för en självständig stat: ”Soldaternas och fästningsbyggarnas sovjetrepublik” Nargen. De valde ett råd av folkkommissarier med anarkosyndikalisten Stepan Petritjenko som ordförande, antog den svartröda fanan och Internationalen som hymn, utsåg sydbyn till huvudstad och talade om att ge ut egna pengar.
Republiken varade till den 26 februari 1918, då tyska trupper landsteg. Matroserna gav sig av mot Helsingfors och Kronstadt och sprängde befästningar på vägen. Petritjenko skulle dyka upp igen tre år senare som ledare för Kronstadtupproret mot bolsjevikerna.
Mellan krigen
Tyskarna drev ett läger för krigsfångar och politiska fångar på ön 1918, och under Estlands frihetskrig fortsatte det som krigsfångeläger in på 1919. Med freden kom öborna hem. Nargö blev en kommun i republiken Estland med egen kommendantur; den estniska armén höll två batterier och järnvägen i drift. År 1934 räknade folkräkningen 449 personer — 291 ester, de flesta soldater, och 158 svenskar — och samma år började arbetet med den nya träkyrkan.
Krig och exil
Den sovjetiska ockupationen 1940 gjorde ön till militärområde igen och de civila avlägsnades. Under den tyska ockupationen från 1941 fick de återvända, men när fronten kom tillbaka 1943–1944 tog sig nästan alla de svenska familjerna över Östersjön till Sverige. Femhundra års bosättning tog slut på några månader.
Den stängda ön
Under det följande halvseklet tillhörde Nargö den sovjetiska militären. Flottan byggde en depå och monteringsverkstad för sjöminor mitt på ön — ofta beskriven som den största i Östersjöområdet — och en garnisonsby i Männiku. I norr fanns ett marint sambandsförband, en luftvärnsrobotbas och en gränsbevakningspostering. Bortsett från fyrpersonalen bodde inga civila här, och utomstående hölls borta.
Återkomsten
När de ryska styrkorna drogs tillbaka i början av 1990-talet brände de ut sprängämnet ur de kvarvarande minorna och lämnade tusentals tomma höljen efter sig. År 1995 blev hela ön naturpark. Ättlingar till de svenska familjerna återvände för att restaurera hus och kyrkan, som återinvigdes 2018; järnvägen byggdes delvis upp igen; och sedan 2006 har dirigenten Tõnu Kaljustes Nargenfestival fört musik till en lada i skogen. Nargö har i dag ett tiotal bofasta och, för första gången på ett sekel, en öppen dörr.
